Spökutdrivning

Saker som man lovar offentligt måste man hålla. Det blir åtminstone svårare att fega ur.

Jag lovar att vara en modig salsera den här sommaren. Jag ska samla på mig fler namn på mitt danskort. Om någon är dum eller otrevlig så får han inte stå kvar. Man måste våga för att vinna, men jag tycker det är så läskigt. Inte främst för att de ska nobba, för det brukar jag inte råka ut för, utan snarare att de ska säga ja men se helt uttråkade ut eller bara ser till att få dansen avklarad. Jag hade ungefär samma löfte förra året. De första gångerna på Grönan bjöd jag upp 2-3 nya varje gång. De flesta klickade det med och de verkade tycka det var kul, men vi har inte dansat något mer sedan dess. Det är då mina hjärnspöken kommer indansande och gör så att jag inte vågar bjuda upp igen för att jag inte vill verka efterhängsen. Fast jag behöver nog inte vara så stolt. Det kan bero på att jag inte är den enda salseran som försöker få en dans med dem.

Jag började tydligen den här utmaningen i torsdags och bjöd upp ett sånt här hjärnspöke (en sån som jag vill men inte brukar våga gå på attack) och det blev en perfekt avslutning på den kvällen.